årets första dopp!
idag har jag varit och badat i sognsvann, en sjö som inte ligger så långt ifrån där jag bor. dock är det uppför hela vägen så det känns väldigt långt. men det var underbart att bada, årets första dopp :D
sen åkte jag och en tjej som jag träffade i fredags på midsommarfesten in till stan och åt glass vid akerbrygger.
precis som jag trodde att jag skulle göra så saknar jag alla mina vänner hemma. samtidigt tror jag att det är väldigt bra för mig att vara borta från Göteborg ett tag, var så sjukt trött på allt hemma så att jag bara gnällde. när jag är här känner jag igen mig själv igen på ett sätt som jag inte har gjort på många år, innan sjukdomen helt tog överhand och jag tappade bort mig själv. identiteten är föränderlig och man förändras hela tiden men min utveckling stod stilla och gick tillbaka ett tag och sen på bara nåt år så sa det bara poff och allt förändrades och det gick nästan för fort. eller för fort, men alla relationer som jag skaffat och haft under tiden jag var sjuk ställs på sin spets när jag förändrades så mycket, det är svårt att bevara en relation som den var om den ena parten förändras väldigt mycket. samtidigt tror jag bara att det krävs lite tid men det är skönt att vara här och vara själv även om jag har hemlängtan. snurrigt, jag tänker mycket på det som har varit, kanske svårt att förstå, men sjukdomstiden är som ett trauma i sig som måste bearbetas, ibland tittar jag ner på mina armar och har glömt att jag har ärr där, men de finns kvar även om jag idag inte alls kan förstå hur jag kunde göra så mot mig själv. jag kan verkligen inte förstå det och det är först nu när jag inte kan förstå det eftersom jag inte är i det som jag inser hur fruktansvärd situationen var.därför är det så skönt att vara här, jag behöver inte åka förbi sahlgrenska, jag behöver inte höra svenska ambulansirener, jag behöver inte se skyltar mot östra sjukhuset. allt sådant kan låta trivilat men för mig påminner det om något som idag känns så hemskt och oförståligt men samtidigt så nära och det är något som jag behöver sörja men inte vill påminnas om, inte på något sätt.
well. ska inte vara så här känslosam i framtiden, lovar ;)
puss!
sen åkte jag och en tjej som jag träffade i fredags på midsommarfesten in till stan och åt glass vid akerbrygger.
precis som jag trodde att jag skulle göra så saknar jag alla mina vänner hemma. samtidigt tror jag att det är väldigt bra för mig att vara borta från Göteborg ett tag, var så sjukt trött på allt hemma så att jag bara gnällde. när jag är här känner jag igen mig själv igen på ett sätt som jag inte har gjort på många år, innan sjukdomen helt tog överhand och jag tappade bort mig själv. identiteten är föränderlig och man förändras hela tiden men min utveckling stod stilla och gick tillbaka ett tag och sen på bara nåt år så sa det bara poff och allt förändrades och det gick nästan för fort. eller för fort, men alla relationer som jag skaffat och haft under tiden jag var sjuk ställs på sin spets när jag förändrades så mycket, det är svårt att bevara en relation som den var om den ena parten förändras väldigt mycket. samtidigt tror jag bara att det krävs lite tid men det är skönt att vara här och vara själv även om jag har hemlängtan. snurrigt, jag tänker mycket på det som har varit, kanske svårt att förstå, men sjukdomstiden är som ett trauma i sig som måste bearbetas, ibland tittar jag ner på mina armar och har glömt att jag har ärr där, men de finns kvar även om jag idag inte alls kan förstå hur jag kunde göra så mot mig själv. jag kan verkligen inte förstå det och det är först nu när jag inte kan förstå det eftersom jag inte är i det som jag inser hur fruktansvärd situationen var.därför är det så skönt att vara här, jag behöver inte åka förbi sahlgrenska, jag behöver inte höra svenska ambulansirener, jag behöver inte se skyltar mot östra sjukhuset. allt sådant kan låta trivilat men för mig påminner det om något som idag känns så hemskt och oförståligt men samtidigt så nära och det är något som jag behöver sörja men inte vill påminnas om, inte på något sätt.
well. ska inte vara så här känslosam i framtiden, lovar ;)
puss!
Kommentarer
Trackback
