IknowIknowIknow

saker och ting har liksom landat inom mig. nån slags ro och trygghet. kanske kommer jag att ha en känslighet ett tag till, kanske länge. men även om det känns så jävla tungt ibland så klarar jag av det. det är det viktigaste. förut trodde jag att när jag blev frisk så skulle det vara samma sak som att livet var fantastiskt hela tiden. livet är fantastiskt men därimellan kan det vara rätt svart också. men det är okej. i måndags när jag blev nerslagen i skorna ville jag verkligen skita i allt. kände mig så orättvist behandlad och var så arg och ledsen och hjärnan slog liksom om automatiskt offerposition och jag vet ju exakt vad jag ska göra för att gå ner mig totalt igen. men jag vill inte leva det livet. aldrig mer. så istället för att handla impulsivt så åkte jag hem och skrev en handlingsplan och grät. och nu känns det rätt bra. och det är fantastiskt, på riktigt.