IknowIknowIknow

idag har jag påbörjat packningen inför flytten. började med källarförrådet. där fanns det mycket skit. och min gamla dagböcker. läste lite och började gråta för jag blev så ledsen av att livet har varit så jävligt. sen läste jag lite i en av mina journaler som jag har kopior av, det gjorde också jävligt ont. fattar inte att den personen de skriver om är JAG, att det har varit jag, att jag har varit så sjuk. känslan av vanmakt och hopplöshet och ångest blir så verklig igen när jag läser det jag själv och andra har skrivit.
en av terapeuterna på iris berättade vad sjuksköterskan på beh.hemmet i mullsjö hade tänkt första gången han såg mig, "den tjejen kan ju inte ens sitta på stolen, hon kommer att trilla omkull så väck som hon är".
jag blir så fruktansvärt illa till mods när jag hör hur andra uppfattade mig när jag var sjuk och missbrukade. samtidigt som det känns avlägset så är det inte det, det är bara bakom hörnet och jag minns känslan av abstinens, ångest och självhat. samtidigt så kan jag släppa det, det äter inte upp mig, jag är ledsen för att det har varit så men jag mår bra nu och det är jag enormt tacksam för.