IknowIknowIknow

åkte till stockholm men det var som att resa tillbaka i tiden, med fördelar och nackdelar. fick träffa älskade Ina som jag inte sett på 3 år och vi har båda förändrats mycket men samtidigt är det mycket som är sig likt. Eftersom vi inte setts på så länge och jag var så pass sjuk sist så var jag på något sätt tvungen att konfronteras med det. det är jag iofs hela tiden; oj där åkte en ambulans och jag kan inte förklara för människor jag nyligen lärt känna varför det ger mig ångest, oj måste komma ihåg att ta på mig koftan innan jag tar av mig jackan så att ingen ser mina ärr, oj kan äta lunch ute utan att räkna kalorier, kan inte förklara för vem som helst att det gör mig tårögd. kastas hela tiden mellan olika världar och jag vet ju att jag är här och nu, att jag är symtomfri men ändå känslig och var gränsen för sjukdom? är jag ledsen som alla är ibland eller håller jag på att bli deprimerad. alltid detta resonerande, måste hela tiden tänka efter och värna om mig själv, det onda är så nära och samtidigt så väldigt långt bort. saker och ting som människor sa till mig för många år sen faller på plats nu, jag förstår vad de menade nu, då kunde jag inte ta in det. och historien upprepar ju sig hela tiden och kanske är det det som gör att jag vill ta mina saker och resa härifrån, börja om på nytt? det kan man ju aldrig riktigt göra och det är ingen brådska. jag har min handlingsplan, jag vet vad jag ska göra. det har jag ju alltid vetat iofs, men jag orkade inte göra det innan. när jag gick gick på AB-mottagningen så sa jag "jag gör vad som helst, bara jag blir frisk från bulimin", sluta spy sa de då, det kan jag inte sa jag. på öppenvården sa de samma sak men de la till avgiftning, det går inte sa jag, jag klarar det inte. när jag var på behandlingshemmet och kvinnan jag bodde med inte vågade gå och lägga sig för att jag bara ville skada mig, blev förbannad och sa: - vill du leva i den här sjuka världen? blev jag ledsen och kände mig så missförstådd. alltid offer, inget eget ansvar. och visst jag mådde skit men jag ville leva i den sjuka världen, tryggt och helvetiskt i min egen skapade misär. och det gör så ont att jag levde så så länge, ända fram tills jag fyllde 26. men aldrig mer.