IknowIknowIknow

i fredags tog jag tåget tillbaka till något som jag inte längre förstår kunde ha varit jag. när jag åkte tillbaka till göteborg så grät jag över att det har varit så hemskt och så grät jag för att jag har det så fint, att jag kunde lämna det gula huset i skogen bakom mig, hej då kanske kommer och hälsar på igen men jag bor inte här längre. på kvällen på lördagen var det julfirande med läppglansgänget och när Ana sa; nu känner jag igen dig igen Maria så fick jag tårar i ögonen igen.